R.E.M

26

Det har äntligen blivit dags att dra ihop en artikel om ett av mina absoluta favoritband. Ett band vars låtar utgör en viktig del av det soundtrack som ackompanjerat mitt livs både mörka och ljusa stunder – musiken har både dragit mig upp, framåt och vidare genom ilska och sorg, och förgyllt några av de absoluta höjdpunkterna. Deras mångsidiga och känslostarka musik har alltid funnits där. Det har äntligen blivit dags att skriva om R.E.M.

Historia

R.E.M bildades 1980 av Bill Berry (trummis), Mike Mills (basist), Peter Buck (gitarrist) och sångaren Michael Stipe efter att Stipe och Buck träffats University of Georgia. De unga musikerna klickade och började spela tillsammans. Kort därefter träffade de även Mills och Berry och grunden till det band som skulle komma att skörda stora framgångar i över 30 var därmed lagd. Hur det kommer sig att valet av namn för gruppen landade på just R.E.M kan vi endast spekulera i – även om somliga hävdar att det är en förkortning av ”Rapid Eye Movement”. Något som talar för att just denna förkortning åsyftas i bandnamnet är att de använt ”Rapid Eye Movement” på affischer inför enstaka konserter. Dessutom är drömmar ett återkommande tema i flera låtar – samtidigt som många av deras låttexter ofta är dunkla, invecklade och svårtolkade liksom drömmar. Inledningsvis hade R.E.M svårt att slå igenom hos allmänheten. De ansågs ofta alltför svåra och spelades därför inte på kommersiell radio. Lyckligtvis nådde de tidigt desto större framgång hos studenter, och bland annat deras först singel ”Radio Free Europe” samt den följande ”(Don’t Go Back to) Rockville” spelades flitigt på studentradio. 1988 fick de dessutom möjligheten att uppträda inför en nationell publik på Late Night with David Letterman. Där valde R.E.M att framföra en ny låt, då utan namn, som sedermera fick titeln ”So. Central Rain”. Låten ”It’s the End of the World as We Know It (and I Feel Fine)” slog inte heller igenom i kommersiell radio men kom att bli en favoritvideo på MTV. R.E.M började bli ett namn.

 

1988 skrev R.E.M ett genombrottskontrakt med Warner Brothers Record om att producera fem skivor, och samma år släpptes den första: Green. Plattan innehöll bland annat ”Stand” som slog sig in på en sjätteplats på prominenta Billboard Hot 100 – vilket kom att bli deras nästa bästa placering någonsin. Succén följdes upp av skivan Out of Time 1991. Out of Time kom att bli deras största album med låtar som ”Shiny Happy People” och ”Losing My Religion”, varav den sistnämnda även räknas som R.E.M:s största hit. Out of Time kritiserades dock av somliga fans för att vara alltför mjuk och kommersiell, varför R.E.M utlovade att deras nästkommande album, Automatic for the People (1992) skulle slå an en tyngre och rockigare ton. Så blev det däremot inte, utan Automatic gick snarare i motsatt riktning med låtar som ”Man on the Moon” och ”Everybody Hurts”. Hur som helst blev Automatic for the People en av R.E.M:s största internationella framgångar. R.E.M återvände dock till en rockigare stil med deras nästa album Monster (1994) – ett album som var stark påverkat av bortgången av Stibes vän Curt Cobain. 1997 var början på slutet för detta legendariska band. Då lämnade nämligen Berry. Efter Berrys avslut producerade R.E.M visserligen ”The Great Beyond” till filmen Man on the Moon med Jimmy Carrey och släppte ytterligare fem album, men utan Berry blev bandet aldrig riktigt detsamma. Berry återvände dock för ett par live-framträdanden, bland annat 2007 när R.E.M valdes in i Rock and Roll Hall of Fame.

Populära inlägg